måndag, 04 januari 2021 17:45

Hur det kommer sig att jag ägs av en trio king charles spaniels Utvalda

Skrivet av Sara Nordin
Betygsätt den här artikeln
(0 röster)

- om plattnäsor med megalomani och udda matvanor

En krönika om King charles spaniels av Sara Nordin, vice ordförande i SDHK.

Jag är född i en familj med hundar. När mina föräldrar kom hem från BB med mig fanns det en dalmatinertik i huset (min mammas första dalmatiner var född 1959, så hon har följt rasen i MÅNGA år!), hon följdes av en dalmatinerhane, en schäfertik… och där någonstans kände mamma att hon skulle vilja ha en mindre hund också. Funderandet ledde till att hon 1969, när jag var fyra år gammal, köpte en cavalier king charles spaniel.

Sedan den dagen har det aldrig fattats en cavalier i mammas hushåll! Själv har jag givetvis också haft cavalierer, och de kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta. Just nu är det dock ingen cavalier som bor hemma hos mig, men förhoppningsvis kommer det någon framöver. Istället ägs jag av tre king charles spaniels.

”De har uppfostrat dig väl!” säger mina vänner, när jag utan att blinka ställer mig och steker kyckling eller gör äggröra med grädde när någon av dem blänger på mig, uttrycker att ”hundmat är något man ger till hundar, vi är KING CHARLES SPANIELS!” och sätter plattnäsan i vädret.

Det blir ju lätt så, har jag lärt mig. King charles spaniels är inte som andra….

Jag borde ha tänkt mig för. Jag kan inte påstå att jag inte visste. Jag hade blivit varnad! Min första ”charlie” Råttan, hade en äldre helsyster som under en period av sin uppväxt bara vägrade att äta något annat än Chicken McNugget. Från Donken, då. Hennes matte försökte fuska och köpa frysta på ICA och värma i ugnen, men det åt hon inte. De skulle vara nyfriterade och komma i påse från Donken. Råttan själv växte upp med pannkaka som basföda. I hela sitt liv stirrade hon anklagande på mig om JAG någon gång åt pannkaka, det var ju HENNES mat!

Min allra första riktigt nära bekantskap med king charles spaniels var när jag som åttaåring lärde känna Carol. Hon bodde i Wales på Pantisa-kenneln hos Mrs Sheila Hallshall. En bastant blenheim-dam, ädel Zeppherine-bakgrund. Eftersom mamma hade köpt en del cavalierer på Pantisa var vi där på semester sommaren 1973, och på en del kommande semestrar och skollov lärde jag känna Carol väl. Hon var en otrolig personlighet! På Pantisa på 70-talet fanns det runt 30 vuxna cavalierer, de bodde i hundrummet innanför köket och i hundhusen på bakgården. I resten av huset REGERADE Carol. Dagarna tillbringade hon som regel i en låda bredvid AGA-spisen i köket. Där var det varmt och gott, vilket uppskattades särskilt på vintrarna i ett flera hundra år gammalt stenhus i norra Wales, där vinden tjöt rakt in genom de otäta englasfönstren och idén på centralvärme var mycket avlägsen. Dessutom hade hon från sin låda stenkoll på köksgolvet, fönstret ut mot bakgården samt entrédörren. Strategiskt!

När kvällen kom och dagens sysslor var gjorda, flyttade familjen in i vardagsrummet. Givetvis Carol också. Hon hade bästa platsen framför brasan, såklart. Vi andra satt liksom och vändstekte oss i brasvärmen, för den del som var vänd bort från brasan blev snabbt kall!

Så blev det dags för te, och vi slog oss ner runt bordet. Givetvis Carol också, på en egen stol där hon satt måltiden igenom. Hon hade sitt eget underlägg, och där serverades hon på ett litet fat te med socker och grädde, vilket hon drack mycket väluppfostrat.

Eftersom Carol var husets Mest Betydande Individ serverades hon te först. Givetvis. ”Manners, please”. Det var bara det, att ibland hade man gäster i huset som oavsett Carols åsikt om saker och ting temporärtkunde anses som mer betydelsefulla, och eftersom tant Sheila faktiskt hade just ”manners” serverade hon sina gäster först. FÖRE CAROL. Carols upprördhet visste inga gränser. Hon visade tydligt hur kränkt hon var, stirrade på Sheila med sina stora, blänkande ögon, och grät. Med tårar. Hon vände bort huvudet, lämnade bordet och gick in till sin låda i köket, där hon låg resten av kvällen. Hon ville inte ha något te, inget fjäskande hjälpte. Ibland tog det flera dagar innan hon förlät Sheila och åter intog sin plats vid bordet på kvällen.

Jag tänker på Carol ibland, och tror att hon skulle vara ganska nöjd med hur mina charlies framlever sina liv. Hon stakade liksom ut vägen för mig! Inte minst skulle hon ha ÄLSKAT nu hädangångna Tant Karlsson sätt att knacka med ena klon mot vattenskålen, när hon ansåg vattnet otjänligt att dricka. ”Ursäkta! Kan någon liten människa byta ut det här vattnet?! Det är ett grässtrå i.”

När jag nu ser den nya TV-serien om James Herriot och återstiftar bekantskapen med den bortskämda pekingesen Tricki Woo, kan jag ju utan problem se vissa likheter! Givetvis ska vi inte behandla våra hundar så att de far illa av det, med fel mat och otillräcklig motion som för stackars Tricki. Men de har något gemensamt, de här excentriska, viljestarka, underbara plattnäsorna. Något som gör att vi inte bara står ut med deras nycker och idéer, utan faktiskt gläds åt dem och låter dem utveckla starka personligheter, faktiskt uppskattar deras egenheter. Just var gränsen går måste ju vara upp till varje hundägare att avgöra, men ändå – om du inte uppskattar att den söta, silkesmjuka ytan döljer en järnvilja och ett visst mått av storhetsvansinne, då ska du inte välja en king charles spaniel som familjemedlem!

 

King charles spaniel

Läs 51 gånger Senast ändrad måndag, 04 januari 2021 18:20

Lämna en kommentar

Kontrollera att du anger all obligatorisk information, markerad med en asterisk (*). HTML-kod är inte tillåten.